“Det här var vår pappas lantgård, och därefter övergick den i vår ägo. Vi är här sedan 1964, men vår familj har varit lantbrukare sedan långt tillbaka i tiden. Innan dess, kombinerades ofta spannmålsodling med djuruppfödning och betesbruk. Vår farfar och hans bröder ägde den angränsande marken, och en enda herde samlade alla de tre brödernas djur och förde dem till bete.”
Antonio och Clementino Gesualdi älskar att prata om det förflutna och om traditioner, men de har samtidigt haft förmåga att blicka framåt och innovera med respekt för historien. Båda bröderna är ingenjörer med examina från Politecnico (Tekniska högskolan) i Turin, därefter kände de sig dragna tillbaka till sina jordbrukarrötter. De kunde inte motstå detta, och säger dessutom att “våra föräldrar hade annars sålt allt redan nästa dag.” Redan som studenter var vår sedvana för övrigt alltid densamma: på sommaren åkte vi hit och hjälpte till när vi kunde. Vi tillbringade alla våra sommarlov här, både som barn och universitetsstudenter. Därför har vi alltid känt oss fästa vi det här stället. Vi växte upp på åkrarna. Vi hade två hästar. Vi hade båda vår egen häst och red och handlade mat som vi sedan tog med oss ut på fälten“. “Min häst hette Stellina – sade Antonio – En fläckig ponny”. Det var före traktorernas tid, när åsnor och hästar fortfarande användes mycket i jordbruksarbetet, till exempel för att dra plogen.
“Förr i tiden gjorde man nästan allt arbete med manuella redskap och man kallade in släktingar och vänner till hjälp. Det var fantastiskt: vi satte igång i början av augusti och var klara i slutet av augusti eller däromkring”. Sedan kom de första skördetröskorna och alla påföljande utvecklingar. Även i grundskolan gick vi och hjälpte till när skolan var slut. Jag har skalat många potatis och lök för att hjälpa min mor! Jag har fortfarande kastrullerna som hon använde för att laga sina näringsrika soppor: lika många ägg som vi var personer.”
De två bröderna har varit oskiljaktiga sedan de var små: “Vi har bara varandra. Våra föräldrar finns inte längre så nu vilar ansvaret på oss. Vi har alltid varit mycket samspelta, ända sedan vi var barn. Vi pluggade även på universitetet tillsammans, vi har alltid följts åt och delat upp uppgifterna även på arbetet. Vi tar alltid besluten tillsammans. Vi har aldrig haft några problem och nu, när vi båda har gråa hår, är vi ganska säkra på att vi kommer att fortsätta som vi alltid gjort”.
Tradition och innovation möts i Antonios och Clementinos ögon och livsfilosofi. Även deras barn har studerat och bor nu lite varstans i världen, men de har inte glömt bort sin hemregion och sina rötter. Mitt ibland de gamla olivträden, som bibehålls till minne av förfäderna och utav tradition, inte för ekonomisk vinning, berättar de en historia där det förflutna och framtiden för en harmonisk och respektfull dialog med varandra.