Jag heter Domenico Sborgia och det som får mig att gå vidare är min passion, min kärlek till min hemtrakt och marken. Det är som ett pussel där plöjningen och sådden är pusselbitarna, och endast om du gör allt bra får du ett slutresultat som du är nöjd med. För att komma tillbaka och arbeta här på landet lämnade jag min fasta anställning vid ett jorbdukskonsortium: det var ett vågat beslut, men jag är glad att jag gjorde det. Jag är född här och en son av traditionen samtidigt som jag har turen att ha en fru som stöttar mig i allt.
Våra barn har valt andra yrken: en är revisor, en annan är yrkesidrottare och vår yngsta dotter pratar om att öppna en agriturism (Bo på lantgård). Men landsbygden har hjälpt oss att fostra dem, vi tog dem med oss till sädesfälten redan när de var små, de förstår vårt arbete. Den som växer upp i den här verkligheten, får åtminstone någon gång smutsa ner händerna även om de sen väljer andra vägar i livet.
Det är klart att vi har gjort uppoffringar, det går inte att neka: hela sommaren under solen och att man måste följa fältens och årstidernas rytm. Men detta är mitt liv, det är vårt liv. De första minnena som både jag och min fru har är förknippade med de här platserna, patriarkala familjer, stora hus och gemensamma minnen. Tre generationer som alla bodde tillsammans… femton eller tjugo personer, utan att ha räknat in några vänner och gäster, som alltid var välkomna.
På den tiden var det ännu hårdare arbete: man skördade för hand med skäror, man var tvungen att binda sädeskärvar för hand och oroa sig för regnet eftersom om sädeskärvorna blev blöta började sädesaxen att knoppa. På kvällen kom man hem dödströtta, men man tog sig trots allt tid att sätta sig tillsammans med grannarna på innergården och prata om ditt och datt. Nästa dag tog man med sig lunch till fältet i stora korgar som kvinnorna bar på huvudet, medan jag som barn fick bära vinflaskan. Numera har mycket förändrats och jag kommer ihåg allt med lite nostalgi. Som liten lämnade de mig att valla får helt ensam, därefter fick jag börja använda traktorn, såmaskinen… På så sätt blev det här till mitt liv. Det som inte har förändrats, som tur är, är solidariteten och den ömsesidiga hjälpen mellan grannarna. Vi är lika enade idag som förr i tiden.
Jag skulle vilja lägga till en sista sak: ingen har gett oss den här marken gratis. Våra far- och morföräldrar gav sig av till Amerika för att skyffla kol och på så sätt ge sitt stöd till lantgården när vi hade det fattigt. Jag glömmer inte bort detta, och därför arbetar jag vidare genom att försöka att förbättra produktionskvaliteten och respektera marken även till minne av våra förfäder. Jag stannar ofta upp för att fundera på fälten, och tittar ut i tomma intet. Precis som på mina far- och morföräldrars tid, går jag sedan hem för att äta en tallrik spaghetti med tomatsås. Al dente utan tvekan, och med tomatsåsen gjord av oss i hemmet.